Kyrkobyggnaden har en unik roll!

På kyrkofullmäktiges sammanträde dem 14 maj 2019 i S:t Larsgården vid Sollentuna kyrka höll jag den andakt som inledde mötet. Andakten var en betraktelse över kyrkobyggnader och deras roll.

"Kyrkobyggnaden har en unik roll. Det finns ingen annan typ av byggnad som står där i århundrade efter århundrade på så många platser över vår värld. Den står där och manifesterar den världsvida kyrkan och visar också hur olika tidsåldrar sett på kyrkan och därigenom symboliserar kyrkobyggnaden på många sätt den tidsanda som rådde när den byggdes eller byggdes om.

Kyrkobyggnader kan se mycket annorlunda ut. Det kan vara gotiska katedraler eller små kapell vid fjällets fot. Stavkyrkor i trä ute i skogen eller betongkyrkor i moderna centrum. En Tegnerlada på landet eller en nationalromantisk tegelkyrka i stadsmiljö. Kyrkor kan se ut på väldigt många sätt och ändå i grunden fylla samma syfte.

Min närmaste kyrka genom livet är en röd träkyrka som invigdes bara några veckor innan jag föddes. Där har jag gått i kyrkans barntimmar och konfirmerats. Edsbergskyrkan är på många sätt en typisk byggnad för sin tid. Alla lokalerna samlas i en byggnad. Kyrksal och samlingslokaler vägg i vägg. En kyrka mitt i folkhemmet. En funktionell byggnad med låga trösklar och byggt för gemenskap. Till det yttre ser den inte ens ut som en traditionell kyrka med sin röda färg och sin form. Den byggdes för att symbolisera att det är en ny tid nu. En tid som genomsyrades av demokrati och jämlikhet. Med närhet och delaktighet mellan ledare och folk.

Det är en stor kontrast mellan den kyrkan där jag konfirmerades och den där min mormor konfirmerades för snart 100 år sedan. Strax söder om Vadstena ligger  den mäktiga kyrkan i Örberga sedan över 900 år tillbaka. Med ett bastant torn som i Sverige bara har sin like i Husaby. Sannolikt lät någon sedan länge bortglömd storman bygga denna kyrka.  I århundraden efter århundrade har kyrkan stått där och besökt av generation efter generation. En storslagen symbol för guds makt över sädesfälten på Östgötaslätten i en trakt som då var central i Sverige, men nu är avfolkad och perifer. En byggnad som i sin form visade makt och skulle inge respekt när allt annat runt omkring var lågt och byggt i trä.

Det går naturligtvis att hitta spår ännu längre tillbaka i historien, även om vi då får flytta oss utomlands. Till exempel till Rom där spåren från tiden runt stadens kristnande fortfarande är synligt ovan eller underjord. I kyrkobyggnader eller på andra sätt. När du är i dessa rum som stått där i kanske 1700, 1800 eller kanske 1900 år går det att känna närhet till de första kristna. Till deras liv som minoritet i en världsmetropol, där kristna var jagat villebråd och fick gömma sig i katakomberna. I Rom finns också det kristna högmodet uttryckt i kyrkobyggnader. Byggnader som är så storslagna och påkostade att de bidrog till att skapa den sprängkraft som delade kyrkan under reformationen.

Genom byggnader som står där i århundraden flätar vi samman tidsåldrar med varandra. Närheten skapar ödmjukhet och visar att kristna hör ihop. Även om det skiljer århundraden i tid så möts vi i samma byggnader av samma skäl och följer någorlunda samma ritualer. Kyrkan blir då en både en tidskapsel från en svunnen tid och en mötesplats i samtiden där framtiden formas. 

Jag avslutar där jag började i den röda träkyrkan i Edsberg. Vi närmar oss den tid på året när Sverige är som vackrast och sommarledigheten nalkas. Så vad passar mer lämpligt att på detta vårens sista fullmäktigesammanträde gemensamt sjunga den psalm som för första gången fanns med i 1695 års psalmbok och som skrevs av Israel Kolmodin kanske inspirerad av Hångers Källa på Gotland. Den psalm som generation efter generation sjungit på sin skolavslutning. Och som jag sjöng på min första skolavslutning i Edsbergskyrkan för snart 40 år sedan. 

1. Den blomstertid nu kommer

med lust och fägring stor.

Du nalkas, ljuva sommar,

då gräs och gröda gror.

Med blid och livlig värma

till allt som varit dött,

sig solens strålar närma,

och allt blir återfött.

2. De fagra blomsterängar

och åkerns ädla säd,

de rika örtesängar

och lundens gröna träd,

de skola oss påminna

Guds godhets rikedom,

att vi den nåd besinna,

som räcker året om."