"Kyrkobyggnaden har en unik roll. Det finns ingen annan typ av byggnad som står där i århundrade efter århundrade på så många platser över vår värld. Den står där och manifesterar den världsvida kyrkan och visar också hur olika tidsåldrar sett på kyrkan och därigenom symboliserar kyrkobyggnaden på många sätt den tidsanda som rådde när den byggdes eller byggdes om.
Kyrkobyggnader kan se mycket annorlunda ut. Det kan vara
gotiska katedraler eller små kapell vid fjällets fot. Stavkyrkor i trä ute i
skogen eller betongkyrkor i moderna centrum. En Tegnerlada på landet eller en
nationalromantisk tegelkyrka i stadsmiljö. Kyrkor kan se ut på väldigt många
sätt och ändå i grunden fylla samma syfte.
Min närmaste kyrka genom livet är en röd träkyrka som
invigdes bara några veckor innan jag föddes. Där har jag gått i kyrkans
barntimmar och konfirmerats. Edsbergskyrkan är på många sätt en typisk byggnad
för sin tid. Alla lokalerna samlas i en byggnad. Kyrksal och samlingslokaler
vägg i vägg. En kyrka mitt i folkhemmet. En funktionell byggnad med låga
trösklar och byggt för gemenskap. Till det yttre ser den inte ens ut som en
traditionell kyrka med sin röda färg och sin form. Den byggdes för att
symbolisera att det är en ny tid nu. En tid som genomsyrades av demokrati och
jämlikhet. Med närhet och delaktighet mellan ledare och folk.
Det är en stor kontrast mellan den kyrkan där jag
konfirmerades och den där min mormor konfirmerades för snart 100 år sedan. Strax
söder om Vadstena ligger den mäktiga kyrkan i Örberga sedan över 900 år
tillbaka. Med ett bastant torn som i Sverige bara har sin like i Husaby.
Sannolikt lät någon sedan länge bortglömd storman bygga denna kyrka. I
århundraden efter århundrade har kyrkan stått där och besökt av generation
efter generation. En storslagen symbol för guds makt över sädesfälten på
Östgötaslätten i en trakt som då var central i Sverige, men nu är avfolkad och
perifer. En byggnad som i sin form visade makt och skulle inge respekt när allt
annat runt omkring var lågt och byggt i trä.
Det går naturligtvis att hitta spår ännu längre tillbaka i
historien, även om vi då får flytta oss utomlands. Till exempel till Rom där
spåren från tiden runt stadens kristnande fortfarande är synligt ovan eller
underjord. I kyrkobyggnader eller på andra sätt. När du är i dessa rum som
stått där i kanske 1700, 1800 eller kanske 1900 år går det att känna närhet
till de första kristna. Till deras liv som minoritet i en världsmetropol, där
kristna var jagat villebråd och fick gömma sig i katakomberna. I Rom finns
också det kristna högmodet uttryckt i kyrkobyggnader. Byggnader som är så
storslagna och påkostade att de bidrog till att skapa den sprängkraft som
delade kyrkan under reformationen.
Genom byggnader som står där i århundraden flätar vi samman
tidsåldrar med varandra. Närheten skapar ödmjukhet och visar att kristna hör
ihop. Även om det skiljer århundraden i tid så möts vi i samma byggnader av
samma skäl och följer någorlunda samma ritualer. Kyrkan blir då en både en
tidskapsel från en svunnen tid och en mötesplats i samtiden där framtiden
formas.
Jag avslutar där jag började i den röda träkyrkan i Edsberg.
Vi närmar oss den tid på året när Sverige är som vackrast och sommarledigheten
nalkas. Så vad passar mer lämpligt att på detta vårens sista
fullmäktigesammanträde gemensamt sjunga den psalm som för första gången fanns
med i 1695 års psalmbok och som skrevs av Israel Kolmodin kanske inspirerad av
Hångers Källa på Gotland. Den psalm som generation efter generation sjungit på
sin skolavslutning. Och som jag sjöng på min första skolavslutning i
Edsbergskyrkan för snart 40 år sedan.
1. Den
blomstertid nu kommer
med lust och
fägring stor.
Du nalkas, ljuva
sommar,
då gräs och
gröda gror.
Med blid och
livlig värma
till allt som
varit dött,
sig solens
strålar närma,
och allt blir
återfött.
2. De fagra
blomsterängar
och åkerns ädla
säd,
de rika
örtesängar
och lundens
gröna träd,
de skola oss
påminna
Guds godhets
rikedom,
att vi den nåd
besinna,
som räcker året
om."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar