När Psalmsången kom av sig
Det var hösten 1979. Jag gick i första klass i Alténskolan i Edsberg, Sollentuna. En paviljongskola som då stått där i över 15 år och skulle stå där i 15 år till innan den avvecklades. Skolan var av någon anledning döpt efter Martin Altén, kyrkoherde i Sollentuna och Eds församlingar mellan 1777-1811.
Varför kommunen i början av 1960-talet döper en skola efter en sedan länge avliden kyrkoherde vet jag inte. Det är lite märkligt i en kommun där de flesta skolor fått namn av något i skolans geografiska närhet. Om man ändå skulle döpa en skola efter en kyrkoherde så var Martin Altén ett givet namn. Detta beroende på att han redan 1804, tillsammans med godsherren på Edsbergs slott Alexander Rudbeck, tog initiativ till Sollentuna sockens första skola. Den skola som idag är Klasro skolmuseum. I detta sammanhang ska tilläggas att den skola skapades 38 år innan den folkskolestadgan från 1842.
I Alténskolan fanns det vid denna tradition att första advent skulle firas in Edsbergskyrkan. Denna röda träkyrka var vid denna tid endast 7 år gammal, dvs lika gammal som oss första klassare. Den kyrka som många inte anser ser ut som en kyrka utan snarare som lada eller bastu, men som för mig symboliserar så mycket av det goda i den svenska folkkyrkan.
Det som blev första klassernas uppgift på adventsfirandet i kyrkan var att sjunga psalmen “Bered en väg för herran”. Vi övade in texten och övade sången så som jag minns det under en läng tid. På den tiden saknade jag självinsikt över min egen bristande musikalitet och sjöng för glatta livet med hög röst. Jag var verkligen laddad för sånginsatser i kyrkan. Det kändes så stort för en sjuåring.
Så kom den stora dagen när vi skulle sjunga Franz Michael Franzéns psalm från 1812. Vi skulle ställa upp i kyrkan så att tjejerna stod längst fram och killarna längst bak. Det tog nog lite tid innan 35-40 förstaklassare ställde upp sig på rätt plats.
Nu var jag redo. Men vad händer. Tjejerna längs fram börjar gå tillbaka till bänkarna. Vi har ju inte börjat. Eller? Det hade vi tydligen. Tjejerna hade uppenbarligen rivit av hela psalmen medan vi fortfarande höll på att ställa upp oss. Det kändes konstigt och snopet att det inte blev någon sång.
Jag fick tillfälle att sjunga vid andra tillfällen liknande tillfällen längre fram under min skoltid. Det blir allt tydligare för mig att sång inte var något för mig. Jag saknar så väl sångröst som förmåga att hålla en melodi. Jag sjunger gärna med som en i mängden, men låter andra stå för skönsången.
