Bostadsbristen för 20 år sedan!

Häromveckan, den 15 maj, hade det passerat 20 år sedan jag för första gången med mycket darriga ben  stod i kommunfullmäktiges talarstol. På den tiden var talarstolen en bastant och högt uppbyggd talarstol där man tittade ner på övriga ledamöterna. Det minskade inte direkt nervositeten.

Ämnet för mitt första anförande var en interpellation om bostadsbristen i Sollentuna. Ett ämne som fortfarande i högsta grad är aktuellt och som har debatterats många gånger sedan dess. En evig fråga som aldrig tycks nå en lösning.

Jag kom in som ersättare i kommunfullmäktige sommaren 1999 och tjänstgjorde på mitt första kommunfullmäktigesammanträde i samband med budgetmötet i november 1999. I maj 2000 var det dags för mig att ta mig upp i talarstolen. Ämnet för interpellationen var valt utifrån att jag vid den tidpunkten jobbade på Socialdemokratiska riksdagsgruppens kansli i riksdagen mot (S)-gruppen i Bostadsutskottet.

När jag läser igenom mitt manus till anförandet kan jag konstatera att den lägesbild anno år 2000 som jag målar upp i anförandet skulle ses som ett bra läge. Utvecklingen har blivit mycket värre. Några exempel:

-          Bostadsbrist råder sedan länge i alla kommuner i Stockholms län. Det var länge sedan det fanns bostäder i Upplands Väsby och Järfälla som Sollentunaungdomar kunde flytta till

-          Sollentuna har många år inte ens byggt 300 lägenheter om året. Några exempel 2019 var det 307 färdigställa bostäder och  2018 var det 252 färdigställda. Detta trots att det skulle behöva många fler varje år om vi vill bygga bort bostadsbristen.

-          Sollentunahems intressekö har sedan snart två decennier allra minst tio gånger så många personer inskrivna som år 2000. Vid senaste årsskifte fanns det 55 000 i intressekön.

-          Sollentunahem har i snitt byggt under 50 nya bostäder per år under dessa 20 år. Under perioden har nästan 2000 bostäder sålts till bostadsrättsföreningar via ombildning eller till privata byggherrar

-          När det gäller planberedskapen var den år 2000 inte så stor i Sollentuna. Där har en förbättring skett och nu finns det detaljplaner för flera tusen nya bostäder antagna. Här är det stora problemet att många av dem inte blir genomförda eller att det tar väldigt lång tid innan de blir genomförda.

Jag återger nu mitt manus från den 15 maj 2000 så som det såg ut. Jag ska tillägga att Christina Naess, var den dåvarande moderata kommunstyrelseordföranden i Sollentuna. Hon lämnade för övrigt in sin avsägelse på nästkommande kommunfullmäktigemöte. Det hade sannolikt inget med min interpellation att göra…

”Herr/Fru Ordförande, fullmäktigeledamöter, åhörare och TV-tittare

Jag vill börja med att tacka kommunstyrelsens ordförande för svaret på min interpellation.

Det stämmer att Sollentuna är en av de kommuner i länet som bygger mest. Detta betyder att vi är mindre dåliga än de andra kommunerna i länet. Det sker dock en ökning i bostadsbyggandet i Stockholms  län just nu, men den är marginell och den motsvarar inte efterfrågan. Förra året påbörjades i Stockholms län knappt 3 000 lägenheter och 1 300 egna hem. Dessa siffror ligger till och med under genomsnittet från de värsta krisåren i början av 1990-talet. Och är mindre än hälften av vad som byggdes under byggruschen i slutet av 1980-talet. Merparten av de lägenheter som påbörjades under förra året är bostadsrätter.

Bostadssituationen i Stockholms län håller på att bli allt mer och mer akut. I 19 av 26 kommuner råder bostadsbrist och inte i någon kommun råder överskott. Priserna på bostadsrätter och villor skjuter i höjden. Det är bara att konstatera att den marknadsanpassning som skedde av bostadsmarknaden under 1990-talet inte klarar av att lösa problemet. Det är vi politiker som måste ta initiativ för att lösa bostadskrisen som riskerar vår regions fortsatta tillväxt. Det är med bakgrund i detta som Bostadsminister Lars-Erik Lövdén till hösten kommer att lägga en proposition som stärker kommunernas ansvar för bostadsförsörjningen för sina invånare.

Christina Naess skriver i sitt svar att Sollentuna har ett mycket ambitiöst utbyggnadsprogram. 300 lägenheter kallar hon ambitiöst. I detta i samma läge som Sollentunahem har 8000 i sin bostadskö, vilket är mer än bolagets totala antal lägenheter. Det vore precis som kommunstyrelsens ordförande skriver oklokt att låta Sollentunahem bygga i kapp hela sin bostadskö, men med tanke på att Sollentunahem under de senaste åren av delvis ideologiska inte tillåtits att bygga av sina ägare är det nu dags för kommunen att börja använda sitt främsta vapen för att lösa bostadsbristen. Nämligen genom att åter låta allmännyttan arbeta.

I Sollentunahems kö står cirka 2 000 Sollentuna ungdomar i kö. Ungdomar som i många fall bott hela sitt liv i vår kommun. Sollentuna är deras hembygd. När dessa ungdomar vill skaffa sig sin första egna bostad finns det inte längre plats för dem i vår kommun. Merparten av dessa Sollentuna ungdomar bosätter sig inte i Stockholms innerstad som Christina Naess påstår i Stockholms innerstad utan de hamnar i våra grannkommuner som Upplands Väsby och Järfälla.

Bostadsbristen i vårt län har nu gått så långt att den byteskedja som beskrivs i svaret inte fungerar. Christina Naess bärande idé har ingen större relevans i verkligheten. Bostadsbristen pressar upp efterfrågan och därmed priset på de bostadsrätter och egna hem som byggs i Sollentuna och övriga delar av länet. Det är allt mindre grad Sollentuna bor som flyttar in i det lilla nybyggda beståndet. Därmed blir ungdomar och andra kapitalsvaga grupper förlorarna i Christina Naess bostadspolitik.”