Brittiska valet visar att tydlig välfärdspolitik kan ge valframgång!

Det brittiska nyvalet den 8 juni 2017 visade att väljarna välkomnar partier som driver välfärdspolitik och de börjar tröttna på partier som ägnar för mycket åt taktik och enkla lösningar. Även om Labours resultat inte räckte till ett maktskifte så visade utfallet med den 10% uppgång för Jeremy Corbyns parti att deras betonande av välfärdspolitik att det går att bedriva vänsterpolitik i dagens Europa.

Jeremy Corbyn var utdömd av alla på förhand. Jag ska villigt erkänna att jag tillhörde dem som inte trodde att ett Labour lett av honom skulle nå en så stor framgång som de gjorde. Corbyn har haft en del tveksamma uttalanden om utrikespolitik, men som partiledare har han prioriterat jämlikhetsfrågor eller uttryckt på ett annat sätt en traditionell välfärdspolitik. Om man studerar resultatet närmare kan man konstatera att högerpopulistiska UKIP i det närmaste utraderades och Skotska SNP tappade mark mot förra valet 2015. Labour tog inte minst väljare från UKIP. Det har säkert flera förklaringar, men Labours välfärdspolitik spelade säkert roll. Konservativa Tories mandattapp kan säkert till en del kopplas dels till deras hårdare välfärdspolitik, med ”demensskatt” som ett lågmärke, och Teresa Mays taktiska spel med att utlysa nyval i syfte att utplåna Labour.

Vad kan vi lära inför kommande val i Sverige? En slutsats som jag vill trycka på att man kan nå valframgång genom att bedriva välfärdspolitik och att taktiskt spel kan straffa sig. En annan slutsats är att Socialdemokrati som vågar driva välfärdspolitik och inte ryggar för att höja skatter och jämna ut klassklyftor kan ta tillbaka väljare från högerpopulistiska partier.

För mig har det blivit allt mer uppenbart att politik måste gå tillbaka till att vara politik och inte något annat. Under senare år har ängslighet och taktik hamnat i centrum. Vår roll som politiska företrädare måste mer handla om att leverera riktiga politiska beslut som ger förändring för medborgarna. Det handlar om att bygga bostäder, ordna jobb, fungerande kommunikationer och hög kvalificerad utbildning. En välfärdspolitik som strävar efter trygghet, rättvisa och solidaritet helt enkelt. Politik som tar i tu med problemen i samhället och inte bara effekterna av problemen.

Vi som socialdemokratiska företrädare, i Sollentuna och på andra platser i Sverige, borde lägga fokus på att arbeta fram realistiska politiska förslag som upplevs relevanta av medborgarna och som ger en riktig förändring av deras levnadsvillkor. Bara då kan vi garantera ett samhälle där medborgarna upplever att det råder trygghet, rättvisa och solidaritet.

Partikongressmotion om representativitet

Den andra motionen till partikongressen som jag skrivit under handlar om representativitet bland de socialdemokratiska förtroendevalda. Motionen trycker bl a på att det behövs fler äldre bland de förtroendevalda.

Det här är frågor som vi behöver tänka på vid varje nomineringstillfälle.Ett exempel på detta är att på Socialdemokraternas riksdagsvalsedel i Stockholms län vid valet 2014 så var det endast en person över 65 år med på valsedeln. Det var Björn von Sydow. Visserligen en bra kandidat, men han kan inte ensam representera den stora gruppen i partiet och i samhället i stort som är 65 år.

Ett annat exempel är den styrelse som valdes häromveckan på Socialdemokraterna i Sollentunas årsmöte. Då valdes en styrelse där 40% av de valda är under 30 år och 10% är över 65 år och där dessutom 60% av de valda är män. Detta trots nyligen antagna riktlinjer för nomineringsarbete i arbetarekommunen, men årsmötet valde att välja andra kandidater än vad valberedningen föreslagit, vilket naturligtvis årsmötet är fria att göra, och då blev utfallet som det blev utifrån de representativa kriterierna.

Partistyrelsen föreslår att motionen anses besvaras.

Motionstexten ser ut så här:

"Sveriges befolkning blir allt äldre och medellivslängden har ökat drastiskt. Det återspeglar sig inte i riksdagen där mer än 80 % av ledamöterna är medelålders trots att de bara är c:a 39 % av befolkningen. Om riksdagen vore representativ för befolkningen borde det finnas 64 ledamöter som fyllt 65 år. Nu är det bara 8 av 349 ledamöter som är över 65 år. Räknar man om i procent så är det 2 % av ledamöterna som är mellan 65-74 år och 0,3 % som är över 75 år. Kuriosa är att av de 2 ledamöter som är 75 år och äldre är båda kvinnor.

 Gör man en jämförelse mellan de nationella parlamenten så ligger medelåldern i Sveriges riksdag på 47 år, medan den är över 49 i övriga Norden och ser man till övriga Europa eller övriga världen så är den över 50 år.

Den största åldersdiskrimineringen gäller riksdagen medan den är klart bättre i kommuner och landsting. En intressant iakttagelse är om man ser till antal kandidater till exempelvis kommunfullmäktige så har Sverige högst antalet kandidater över 65 når jämfört med de övriga nordiska länderna.

Om man jämför medelåldern och utgår från 1991 så hade medelåldern sjunkit 2010 i riksdagen med 3,6 år och under samma period ökat med 2,9 år i kommunfullmäktige.

Genomgående är att det är många fler män som är valda än antalet kvinnor.

Ser man till antalet ledamöter i kommunfullmäktige som lämnat i förtid både i mandatperioden 2002 – 2006 och 2006 – 2010 så är andelen i åldern 18 – 24 år mycket hög och ligger strax under 40 % vilket är förståeligt då den åldersgruppen är mer rörlig bland annat på grund av utbildning och etablering av egen familj. Ser man under motsvarande perioder på åldersgruppen 65 år och äldre så ligger den på under 15 % som lämnar sina uppdrag.

Ser man till valmanskåren så finns det en tydlig åldersdiskriminering och situationen blir värre om vi ser till medlemskåren i det socialdemokratiska paritet som har en hög medelålder.

Med hänvisning till vad som anförts vill vi att partikongressen beslutar

att                 rekommendera partiets olika organisationer att eftersträva så representativa nomineringar som möjligt och även tar hänsyn såväl till ålder som kön "